Game OverGame OverGame OverGame Over

Game Over

Banditsagor, 2015

Baserad på en saga av: Henrik Bromander
Regi: John Hanse
På scen: Sanne Ahlqvist Boltes & Oskar Stenström
Animation: Raquel Meyers
Musik/ ljuddesign & ljus: Jonas Åkesson
Producent: Anna Jonsson Björck

När tioåriga Lisa drabbas av en sjukdom, en riktigt farlig sådan som är svår att bli frisk ifrån, då får hennes pappa en idé. Han tillverkar ett mobilspel som ska lära Lisa och hennes familj att hantera det allra värsta som kan hända. Spelet blir en oväntad succé och plötsligt förändras hela tillvaron för familjen.

Föreställningen tar upp det orättvisa i att även barn kan bli sjuka. Den handlar också om spelande, är det en verklighetsflykt eller ett viktigt verktyg? Och så visar den vuxna som beter sig som små barn, och barn som visar sig vara mycket smartare än vad omgivningen tror

”Låter det sorgligt och väl magstarkt för en sexårig publik? Det är det förstås och samtidigt så befriande rakt och chosefritt berättat att det är vi vuxna som sväljer och värjer oss medan den unga publiken sakligt tycks acceptera det oundvikliga i förloppet. (...) Skickligt utnyttjar skådespelarna dataspelets funktioner och förvandlar kokandet av en kopp choklad till ett äventyr i sig. När Lisas tid är slut och skärmen oundvikligen blinkar Game over går en suck genom den unga publiken, resignerad och möjligen också lite besviken över att spelet så fort är över.”
Boel Gerell, Sydsvenskan

”Den unga publiken på Rosengårdsbiblioteket tar till sig pjäsen. Det skrattas när det är humoristiska scener. Det är ingen nattsvart pjäs även om ämnet är tungt. Men allvaret sjunker in. När Lisa så till sist kommer till Game over i verkliga livet får vi veta att hon avancerat till ”nästa nivå”. Fysiskt är hon inte längre på scen, men i spelvärlden på skärmen lever hon vidare. Game over-meddelandet är inte slutgiltigt. Där öppnas för en strimma hopp. Det är viktigt med tanke på den unga publiken. Jag torkar en tår i ögonvrån och konstaterar att Banditsagor gått i land med föreställningen.”
Clemens Altgård, Skånska Dagbladet

crossmenu